Michael brukar kalla mig för monkeyfeet för jag kan hålla på med mina tår så mycket, som en apa (tss), och så kan jag göra så att jag har asmycket mellanrum mellan mina tår, och Michael tycker alltid det ser lika roligt ut när han sätter sina fingrar emellan mina tår, så det blir ännu större mellanrum, för det ser så jävla sjukt stört ut. Lite roligt! Är det någon annan utom jag som har såna weirdo-toes?

Klippte av mig luggen. Mest för att den var så sjuuukt sliten, men också för att jag blev så arg varje gång jag skulle fixa håret och det inte gick att fixa så att jag nästan klippte av den själv. Såååå, ja... det är ju inte snyggt men jag ville göra något dramatiskt. Björnfittsäsong om 2 månader ändå också. Undrar bara hur fan min älskling kommer reagera imorgon när jag åker hem och han ser min nästan icke-existerande lugg.

(Skulle se ledsen ut på bilden, men det gick ju sådär)

Nu är det såhär va att jag inte tänker dra på Sonisphere Festival den 7:e Augusti. Varför? Jo, jag har hemlängtan och är arg hela tiden och har inte tålamod att sitta här och stirra tills dess bara för att få se ett band, Mötley Crüe. Visst, jag avgudar dom, men det känns mer värt att åka hem och må bra och ha ett glatt humör än att sitta och tjura i en och en halv vecka på att få se dom lalla omkring på scen i ca en timme och sedan gå hem och stirra och behöva vänta ett dygn innan jag kan ta mig hem? Nej du, vet du vad, jag orkar inte. Och förhoppningsvis så planerar inte Mötley att gå i graven än på ett tag. Jag kommer ångra mig, så sjukt mycket, men ja... skyll mig själv.

Längtar hem till Göteborg och min man. Michael åkte hem idag. Det var inte förrän jag såg hans tåg rulla iväg som tårarna börja rinna. Vi kommer bara vara ifrån varandra i två veckor, men det är jobbigt ändå. Att stå och halvkramas och pussas på perrongen känns inte som ett tillräckligt hejdå för att vara ifrån varandra i två veckor. Hade velat ligga ner och krama honom jättelänge och pussats i flera timmar... det hade kanske varit tillräckligt.

Det är sjukt hur man kan känna sig som hemma med en viss person oavsett vart man befinner sig med den. "Home is where your heart is".

Drog till Stockholms stad och åt asiatisk buffé med Michael. Det var mysigt! ...Fast jag orkade ingen mat typ.

Vi var på Kent igår i Långholmsparken, det var jättemysigt bortsett från kärringjäveln som börja bråka med Michael under konserten. Vi började dock dra oss lite för tidigt. Vi drog efter 747, för vi verkligen trodde på att det var sista låten... sen så hör vi att det kommer 2-3 andra låtar, och självklart så missade vi Mannen i den vita hatten, vilket gjorde både mig och Michael rätt sadface. Jocke Berg lurade oss.

Vi stötte på Lars Winnerbäck vid bajjamajjorna. Och eftersom man inte fick ha med systemkameran in så gömde min pojkvän den under ett hus. Det blev tre stycken fail bilder på Kent-scenen och sedan en riiiktigt bra på Lasse. Ångrar att jag och Michael inte tog en bild ihop med honom. Tog iallafall en på Mira och honom med hennes mobil, och det förgyllde hennes kväll verkade det som.

Jag inuti Michaels öga.

Hem till farmor och äta sill vart det någon dag också.

Jag och Michael kom hem till mig i Stockholm för en vecka sen. Vi hittade små hästar när vi åkte och bada.