Längtar hem till Göteborg och min man. Michael åkte hem idag. Det var inte förrän jag såg hans tåg rulla iväg som tårarna börja rinna. Vi kommer bara vara ifrån varandra i två veckor, men det är jobbigt ändå. Att stå och halvkramas och pussas på perrongen känns inte som ett tillräckligt hejdå för att vara ifrån varandra i två veckor. Hade velat ligga ner och krama honom jättelänge och pussats i flera timmar... det hade kanske varit tillräckligt.

Det är sjukt hur man kan känna sig som hemma med en viss person oavsett vart man befinner sig med den. "Home is where your heart is".