En välplanerad lördagkväll blev helt fail. Men det gör inget, för min pojkvän är underbar. Whiskey gillar att sitta på mig för jag är inget annat än en möbel för honom. Skoja, han älskar mig. Han t.o.m kramade mig idag, och ingen fanns där och vittna det ögonblicket. Mitt hjärta smälte. Och vi träffade Marilyn Manson igår. Eller?...

Imorgon är det november.

Träffade Nara en stund idag för hon ska på en spelning här i Göteborg. Hon är en gemensam vän som jag har med Michael. Tack vare henne egentligen som jag upptäckte denna underbara människan som jag nu kallar för min älskade pojkvän. Vi fikade lite på café vid Järntorget som hette Cigarren och jag var rätt trotsig, med tanke på att jag genomgick mitt första "träningspass" på Sportlife igår, och köpte jag en varm choklad och en morotskaka. Jag drack och åt med en dold njutning. *fniss*

Jag ska köpa gymkort till mig och Michael idag. Mina sparpengar gråter lite över de stora slantarna som försvann på det kontot igår, men det är värt det för att få en boost av självkänsla och ork. Hatar att gå promenader förutom då jag vill gå med Michael, vilket bara är ibland det händer, så det alternativet till att gå ner i vikt är uteslutet, att gå ut och springa lika så.

Undrar hur lång tid det kommer ta innan jag är genomdränkt av svett och vill dö. 2 minuter max chansar jag på. Men jag har gått upp 5kg på väldigt kort tid. Pengar = har alltid så man klarar sig, fetma = döden. Jag är överviktig för min längd, då jag bara är en 161½cm lång knöl och nu sist jag vägde mig då jag skulle kolla hur mycket Whiskey vägde så stod pilen på 70½kg, och när jag satte ner honom, stod den på 70. Gissa vilken ångestväg som slog över mig den kvällen? Stackars mig. Men också stackars Michael för jag blev sadface#1. Minns att min ångestvikt bruka ligga på 60kg för två år sen... haha... hur mycket ångest borde jag ha nu egentligen då undrar man? Och ett tag under förra året på sommaren vägde jag 58, och var ändå inte nöjd med att jag helt mystiskt hade gått ner i vikt, hmpf!

Det enda som är ändrat är lite kontrast. Det är såhär som min pojkvän föredrar att se mig. Det är inte när jag sminkat mig och tycker att jag själv känner mig någotlunda fin som han säger att jag är vacker, utan när jag överväger att gå ut med honom utan smink som han säger det extra mycket. Minns ett tillfälle då vi skulle handla och han sa "Du är så vacker, sådär riktigt naturligt vacker. Fattar inte varför du inte går utan smink oftare. Älskar det." Jag tycker jag ser trött ut utan smink, men kan känna mig bekväm utan det ofta, men helst föredrar jag att gömma mig bakom smink.

När jag redigerar mina bilder kan det gå i överstyr ibland, men har börjat försöka få det se naturligt ut. Jag hatar de få små leverfläckar jag har i ansiktet, speciellt de två under höger öga, men har inte vågat ta bort dom permanent än. Och som jag alltid säger, alla redigerar sina bilder, och folk får gärna komma och stirra på mig IRL. cFår oftast höra att jag ser myhket bättre ut i verkliga livet, så är väl bara bra att jag redigerar lite, så får dom ett "bättre reslutat" när dom ser mig första gången i verkligheten? Det var vad Michael sa till mig första gången vi träffades, "Du är mycket finare i verkligheten". Gissa om jag vart glad att få höra det? Och just för att det var han som sa det.

Tackar mor & far, farmor & farfar för att de varit så generösa på alla sätt som går i hela mitt liv. Förlåt för att jag har svårt att visa och uttrycka min uppskattning, men allt ni gjort för mig i mitt liv är jag obeskrivligt tacksam för. Och farmor och farfar borde veta att de har en stor betydelse för mig, med tanke på att deras namn finns inristat med permanent bläck på vänstra baksidan av min nacke.

Tack Michael, för att du ser mig, och för att du älskar det du ser. Du är så äkta som det bara går.
Min kärlek till dig är obeskrivlig. Har aldrig varit såhär nära någon förut. Förlorar jag dig så följer mitt hjärta med dig.

Vi kan kalla det konst. Eller något. Konst... igt? Lekte med träd/löv iallafall... Tidsfördriv.

Satt och kladda smågrejer för att fördriva tiden. Dock så slog tanken mig att jag totalt glömde bort att jag skulle till min jobbcoach idag. Mindre bra. Btw, Monkeylimpz = min Michael = älskar öööööl. Typiskt brudar va.

Så söt är han va? Svårt att låta bli att fota honom. Kanske blir tjatigt som fan med Whiskey-bilder men ni får härda ut lite. Och här har ni en liten bild på den lilla soppgrytan vi gjorde igår som förövrigt var jetegoodt...

Kapten Whiskey.

Här har ni den lille som just nu i denna stund ligger och sover i mitt knä. Han är nog den snällaste, keligaste och mest nyfikna kissen i världen, vilket blev ett stort problem när vi skulle sova. Han trippa omkring och klöste madrassen och ville kela hela tiden, och med en otroligt kittlig pojkvän så är inte en sneaky kattunge som går emot med sin päls och morrhår emot honom det bästa sömnmedlet. Michael vakna med ett ryck minst tusen gånger av att katten kom åt honom och massor, och jag vakna ur mitt halvsovande p.g.a att Michael ryckte till och p.g.a katten. Ser inte direkt fram emot natt#2...

Namnet som jag var helt säker på att kissen skulle heta blev jag jätteosäker på istället när vi såg och lekte med katten när vi kom hem. Vi måste fundera mera.

Hösten dör ut. Snart är allting vitt.

Inte långt kvar tills jag måste sätta björnfittan på skallen för att överleva kylan ute. Och mötet med Uniflex idag vart inställt pga dubbelbokning. Hmpf. Men ikväll, åh ja, ikväll ska jag och Michael åka och hämta vår fyrbenta mårrhårspälsboll, äntligen. Och har dessutom bestämt vad den ska heta nu men det avslöjar jag inte förrän ni först får se den!

Du gör mig kär varje dag.